Har hat mycket tid för mig själv sista två veckor. Mina barn har varit i DK och den person som stod mig mycket nära er borta ut av mitt liv. Det gör ond. Mina dejliga vänner har sina liv och familj. Dissa stunder får mig att tänka och ibland bli mina tankar väldig tunga och mörka..Når man bara är sig själv och ensam och saknar båda sina barn och en man börjat att älska, Va skal man så göra av sig själv. Jag har försökt att gå en promenad. börjat att måla möbel jag har villat måla, tvätta och städa. Men intet har funkat det enda jag har tänkt på är hur skal jag fixa mitt liv, Skal jag gå och kämpa for det JAG vill ha. Eller skal jag förvänta att jag bli kämpat för. Jag tror inte att jag är sådan en folk kämpar för. Nu kan jag och alla ni andra att jag prata ned åt mig själv. Men hur skal man tänka når man känner att sin familj inte har stöta en och kämpat för en. ( med att att jag skriver familj så menar jag inte alla, det är upp och ned perioder i ens familj ). Att min eks inte tyckte det var det värd att fixa 12 årigt förhållande, att den person jag älskade så mycket och den som sagde till mig att kärleken kan vinda över allt... gav upp på det. Och så nu.. når jag hade börjat att lita på mitt hjärta igen, så bli allt bara tyst och jag inte mycket värd. Hur skal jag tänka.

Men som jag började så kanske skal jag börja att kämpa for mig själv igen. Jag har alltid gjort det hela mitt liv, men var bara blivit så trött av det. Kanske det är på tid att jag börjar igen att skapa mig det liv jag vill liva.
Det är dog så svårt.känslan av att bli avisat, kan jag klara det? det vet jag inte.
Kanske det är bästa att bara fokusera på sig själv sina barn och sitt liv och inte tänka på de som är borta ut av mitt liv.
jag ville önska att jag kunde hitta svaren.Hur gör andra det.
Att önska ett normalt, stabilt liv med jobb socialt gott nätverk samt sunda och dejliga barn är det for mycket att önska.
Jag beder till min Herra Jesus värja dag att hann kanske kan vägleda mig. Kanske hann kan. Att fixa det som är "broken" ville kanske vara bra början.

Jag önska alla ett bra och lyckligt liv. med och utan mig. Kram på är.

Nu är kl. ca 2 om natten och jag har snittet här och kollat tv och taget par glas Rosé vin. Och jag jag vet, det hjälper inte på mycket.
Men jag har tänkt mycket på det här över helgen, va är kärlek?

I mitt tillfälle något det inte funkar, Hmm va roligt. Jag har tänkt män själv om att de kan vara de mest vidunderlige personer i värden, som man tror att man kan vara till samman med så är det alltid som om att de flesta jag har varit tillsammans med har det samma problem. De kan inte bara prata med mig. är det för mycket att be om, att den person man är tillsamman med och tycker om pratar med en, speciellt når det är så tydligt att man mår dåligt eller tycker något er fel.
Många säger, ja men så får du prata med dom, men på den anden sida så vill man inte vara den som går och tjafsar hela tiden.
I mitt förhållande med mina barns pappa som jag var med i 11 år så kunde jag känna att jag pratat med honom hela tiden och lösa problemen som uppstå, men enda jag kände var att man bara tjafsar.
Jag vet att kvinnor är inte enkla och ofta så kommer vi bara med hint hur manen kan göra till att fixa det som inte gick så bra. Män behöver väll raka kommunikation.. men om man så är rak så känner jag att jag bara är elak.. Hur skal det hela funka..
Jag vet inte. Ofta är det bara min egen fel, tror jag.
Men jag kan säga så att de män som jag har älskat i mitt liv är borta.. och det värsta är att jag vet att det är nog inte meningen med att jag skal ha den där kärlek som folk säga att man upplivar. Men varför är det så. Varför är det så att men inte kan se och eller försöka att förstå kvinnors hint eller skjulta meningar i det de säger..

Ville önska att kärleken var enkel och att man bara var lycklig..

nå sov gott alla ni.
Hilsen Lisa Rosa

Har länge tänkt på att börja att blogga och hur det skulle vera att göra det.

Jeg må säga att jag har altid varit litet imot att blogga om allt det som forgår i en tanker och i ens liv. Har altid tänkt att de kan folk holde till sig själv. men på det sidsta har det varit så mycket jag har villet säga till olika personer som jag vet att om jag nu bara pratat med alla, så ville det för det första ta evighed och om jag känna mig riktig så ville det bli sagt på ett fel sätt. så varför inte bara skrive om det. 

Som ni vet så kommer jag själv ifårn Island och flyttet till DK i min 20 års alder, Nu bör jag i Sverige.

Vilken språk jag kommer till att skriva på handler nog mest om emnet. Min fortid på Island kommer jag nog till att skriva på Islanska.. alla andra tänker kommer nog till att komma på konstig Svenska och Danska.

 

Nu är det semester och jag må säga att jag har det så tråkigt här hemma utan mina barn. Vet inte vad jag skal ta mig till, jag foröker att måla de som jag skal måla träna och ta det lugnt, men känner mig extrem ensam. Jag har varit här i Sverige i ett och halvt år och de mänskor som jag har lärt att känna är underbara, men det är inte många som jag bara sådan går och er tillsamans med, elelr någon som tänkar på att jag är själv här hemma. Inte deres fejl. Jag kan gott forstå att folk har mycket att göra med sina egen familj och holder semester att jag är nog inte 1. i deres tankar.

 

Jeg har eller havde også en underbar person i mitt liv, men det har jag nog fået förstår så mycket anot i mitt liv. Jag kan i hvertifald säga så att inte är hann här hos mig. Själv om att jag vill drömma att hann var. Men på den anden sida så är det nog best sådan for honom och för mig. Men ledsen kan jag altid föla mig. Den enda jag altid har faktis önskat i mitt liv är att bli accepterat och älskat for den jag är. inge for den folk ville önska jag var.

 

Igennom årana så har många killar och andra tyckt väldig mycket om mig, jag har altid varit lidt special, men det är inte mina riktige vänner eller familjen som jag altid har bara önskat att de har varit stolta av allt det jag har oppnåt i livet och den rejse jag har gått igennem.

 

Må säga att det är 3 vidunderlige personeri mitt liv som alitd har accepterat mig og det er  mina tre Islenska veninder. en av dom har jag känt fra jag var 1 år.. vidunderlige tjejer och jag älskar dom så mycket. Faktis vet jag inte var jag ville ha varit utam dom i mitt liv.

Jag tänker ofta och fundera va jag gör fejl i att jag inte kan hitta kärleken eller att mitt liv bara kan vara enkelt.

Tycker jag kämpa hela tiden,jag vet gott att livet går inte utan kamp, men ärligt behöver alla kampa att vara som att klive Mount Everest. Något må dog vara litt enkelt eller hur?

 

Vet inte just nu känna jag mig bara extrem ensam och jag vet att jag kan bara ta till DK eller STH och möta venner, men man sitter och hoppast att den person man tycker som om gör något till att visa att jag är det värd.

Jeg vet gott att det kommer inte att hänta, så jag är faktis rätt så dum att tro så, eller hur?

Måste göra något för mig själv. Vill göra klart här I helgen och så bara dra.

 

Kram på er alla.. Lisa Rosa