man frågar och funderar varför men svaren finst inte.
Jag var ute och gå med min lilla hund och tankarna började att köra rund i mitt huvet så som ofta. Tankar om varför kvinnor ( och man) ofta lade sig behandlast dåligt. Man sitter ofta på jobbet eller tillsammans med vänner och pratar om hur det kan vara så att denna person och den anden person är inte gått ifrån sin man eller kona som har behandlat dom illa. Men är det så enkelt som man tror. Jag vet att det är inte så. Har älskat en person så mycket att hela mitt hjärta gör ond. Person som har såret mig bevist som har verkelig fået mitt sälvtro till ingeting. En person som sagde att vi skulle altid vara tillsammans och att kärleken skulle nog vinde över alla de hinder som skulle komma i ens liv. Det låtar så dumt når man tänker på det nu. Flesta som läser detta vill nog tänka " ja min herre Gud jag måste jo har vist att detta är bara ord som man säger när man är kär" Er det så? Är de så det är blivit i dag. Att kärlek är bara tomma ord man få ut och så när det gälder så går man sin väg och lämnar allt bakom sig och tittar aldrig tillbaka. Är kärlek något man inte skal tror på att finst mer, att vi bara lever i ett samhälle fulla av tomma ord ifrån allt rund om kring oss som vi inte skal tro på. Om vi inte tror på de vackra ord folk säger till os var blir så av oss själva? Inte vet jag själv svaret, I mitt tillfälle och det liv jag har levet har det mest fundist mänskor som jag har älskat med hela mitt hjärta, själ och liv som har trampat på mig.
Jag måste dog säga här att jag har haft väninnor som alltid har funnet där for mig, och det är väninnor inte familj.
Jag har upplevet att flytta land två gånger. Först när jag var 20 år blev jag gravid 3 mdr efter med en flytt med en kille som jag tyckte mycket om. Inte planeret men det blev som det blev. Vi var tillsammans i 11 år. Vi hade våras goda stunder och dåliga som alla har. Men efter svik och mycket annat så gick det bara inte.
I dag har vi det bra tillsammans och är goda vänner och bra föräldrar till våras två barn.
Flytta jag hit på grund av kärlek jag hittar på Island, svensk kärlek. Jag står där i mitt liv att inte veta vad jag skal göra. blivit separerat och mår dåligt. Vet inte om jag skall flytta till Norge, hem till Island eller följa min kärlek till Sverige. Alla här vet vad mitt valg blev. Jag älskat min pojkvän, min pojkvän som valgte att liga med andre tjejer, jag vari inte god nog. En pojkvän som sagde att hann älskade mig gång på gång och lovat att fixa allt och komma och prata med mig. och att vi hade en framtid tillsammans. En pojkvän som väljer att såra mig med flit på den hemska sidan Facebook bara så jag mår dåligt. En pojkvän som hade ett val att kämpa for sin kärlek till mig eller att flytta till Örebro och festa och ligga med andra tjejer. Detta liv ville hann själv om att hann på samma tid fik mig att tro att jag var den enda person hann kunde ha och ville ha.
Så kommer vi till hur dum jag själv är: efter allt detta så slipper jag honom in i mitt liv när hann har behöv för närvara och jag nattliga aktiviteter. Den enda man känner att man duger till när det kommer till honom, men på den anden sida så är jag heller inte go nog där da hann har behöv för att få mer ifrån andra och kärlek til mig inte är nog. Så när den lyckan inträffar i mitt liv att få en lille baby igen själv om det inte var planerat så brydde hann ihop och ångrar allt och det enda hann vill är att jag få fjärnet babyn. Att detta liv vill förstöra hela hans heliga liv. Jag ger mig och ta abort. Det största misstak som jag har gjört i mitt liv. Har aldrig angrat något så mycket, vet hur mycket glädja mina två barn ger mig och jag älskar att vara mamma. Jag känner mig tvunget till att göra något jag inte ville. Själv om att jag kan inte säga att det var tvang. Jag tog mig själv till sjukhuset. Jag känner att jag går igenom helvett och den person som jag på sådan sjukt sätt har känslor for sitter på Kreta och solar. Bra stötta som hann lovar. Har inte hört typ två ord ifrån honom. ett sms till att vara sikar att jag gick med på det hann ville och så inget mer, själv om att jag fik sms på sms att hann ville hjälpa mig och gå igenom det med mig och stötta mig när jag var leds osv. Lögn på lögn ingen. Så stora frågan är igen som jag börjat med att skriva, man är klok nog till att se och prata om når andra kvinnor bliver behandlat illa och man dömer dom for att de inte går sin väg och säger ifrån. Vad gör man så när det kommer till sig själv. Så DUM man kan vara... DUM DUM DUM..jag bet bättra.. Jag har klarat mig själv siden jag var 15 år helt utan familj på min moder sida. och fader i manga år. Så kom min pappa inn senar i mitt liv och stötte mg.
Jag har min utbildning och klarar mig bra på arbete. Jag kan få vännar, själv om att jag inte är bra på att visa när jag har behöv för dom. så jag känner mig ofta den mest ensam personen i hela värden. Och ved ni vad.. det värsta och mest grinaktiga är.. Att den pojken som har behandlat mig som ett svin sidan jag flyttat hitt på grund av min kärlek till honom. Älskar jag förfarande. Hur kan man vara så destruktiv, känner mig for ofta leds och ensam och totalt efterled i ett frammed land utan den stora stötande vän gruppen Vad sjal man göra????
Måste skriva av mig har mått så dåligt så länge nu. Ångra mitt val att få abort och mitt val att flytta hit. samt att jag har varit så sjuk så länge tidigare på hösten.
Måste komma vidare. Hur gör man? Kram
Jag måste dog säga här att jag har haft väninnor som alltid har funnet där for mig, och det är väninnor inte familj.
Jag har upplevet att flytta land två gånger. Först när jag var 20 år blev jag gravid 3 mdr efter med en flytt med en kille som jag tyckte mycket om. Inte planeret men det blev som det blev. Vi var tillsammans i 11 år. Vi hade våras goda stunder och dåliga som alla har. Men efter svik och mycket annat så gick det bara inte.
I dag har vi det bra tillsammans och är goda vänner och bra föräldrar till våras två barn.
Flytta jag hit på grund av kärlek jag hittar på Island, svensk kärlek. Jag står där i mitt liv att inte veta vad jag skal göra. blivit separerat och mår dåligt. Vet inte om jag skall flytta till Norge, hem till Island eller följa min kärlek till Sverige. Alla här vet vad mitt valg blev. Jag älskat min pojkvän, min pojkvän som valgte att liga med andre tjejer, jag vari inte god nog. En pojkvän som sagde att hann älskade mig gång på gång och lovat att fixa allt och komma och prata med mig. och att vi hade en framtid tillsammans. En pojkvän som väljer att såra mig med flit på den hemska sidan Facebook bara så jag mår dåligt. En pojkvän som hade ett val att kämpa for sin kärlek till mig eller att flytta till Örebro och festa och ligga med andra tjejer. Detta liv ville hann själv om att hann på samma tid fik mig att tro att jag var den enda person hann kunde ha och ville ha.
Så kommer vi till hur dum jag själv är: efter allt detta så slipper jag honom in i mitt liv när hann har behöv för närvara och jag nattliga aktiviteter. Den enda man känner att man duger till när det kommer till honom, men på den anden sida så är jag heller inte go nog där da hann har behöv för att få mer ifrån andra och kärlek til mig inte är nog. Så när den lyckan inträffar i mitt liv att få en lille baby igen själv om det inte var planerat så brydde hann ihop och ångrar allt och det enda hann vill är att jag få fjärnet babyn. Att detta liv vill förstöra hela hans heliga liv. Jag ger mig och ta abort. Det största misstak som jag har gjört i mitt liv. Har aldrig angrat något så mycket, vet hur mycket glädja mina två barn ger mig och jag älskar att vara mamma. Jag känner mig tvunget till att göra något jag inte ville. Själv om att jag kan inte säga att det var tvang. Jag tog mig själv till sjukhuset. Jag känner att jag går igenom helvett och den person som jag på sådan sjukt sätt har känslor for sitter på Kreta och solar. Bra stötta som hann lovar. Har inte hört typ två ord ifrån honom. ett sms till att vara sikar att jag gick med på det hann ville och så inget mer, själv om att jag fik sms på sms att hann ville hjälpa mig och gå igenom det med mig och stötta mig när jag var leds osv. Lögn på lögn ingen. Så stora frågan är igen som jag börjat med att skriva, man är klok nog till att se och prata om når andra kvinnor bliver behandlat illa och man dömer dom for att de inte går sin väg och säger ifrån. Vad gör man så när det kommer till sig själv. Så DUM man kan vara... DUM DUM DUM..jag bet bättra.. Jag har klarat mig själv siden jag var 15 år helt utan familj på min moder sida. och fader i manga år. Så kom min pappa inn senar i mitt liv och stötte mg.
Jag har min utbildning och klarar mig bra på arbete. Jag kan få vännar, själv om att jag inte är bra på att visa när jag har behöv för dom. så jag känner mig ofta den mest ensam personen i hela värden. Och ved ni vad.. det värsta och mest grinaktiga är.. Att den pojken som har behandlat mig som ett svin sidan jag flyttat hitt på grund av min kärlek till honom. Älskar jag förfarande. Hur kan man vara så destruktiv, känner mig for ofta leds och ensam och totalt efterled i ett frammed land utan den stora stötande vän gruppen Vad sjal man göra????
Måste skriva av mig har mått så dåligt så länge nu. Ångra mitt val att få abort och mitt val att flytta hit. samt att jag har varit så sjuk så länge tidigare på hösten.
Måste komma vidare. Hur gör man? Kram
Kommentarer
Trackback
